Jag gnäller väldig sällan

men just nu känns det som om jag vill kräkas på gnäll från en nära släkting.

Ingenting är bra:
jobbiga grannar
kallt ute
dåligt på Tv
sover dåligt, finns hjälp förslog jag - Men så dålig är hon inte.
nya löständerna sitter inte som dom ska, ja fy fan vad jobbigt det låter då :)
Det finns ju hjälp för det mesta, men hon blir bara arg när jag föreslår henne den hjälpen.

Jag förslog en lunch på Måndag då hon fyller år, med det visste hon inte om hon hade lust med.

Jag fick avboka resan till Gotland i sommar som hon skulle åka med på, hon visste inte ens om hon skulle vara vid liv då. Förra veckan då jag bokade resa och boende så skulle hon åka med. Blir inget Bröllop för hennes del alltså.

Nej, orkar inte återberätta telefonsamtalet, men jag får rysningar även om jag vet att hon är gammal och livet är närmare graven än vaggan.

Men det är få förunnat att vid 79 års ålder kunna:
ta sig ur sängen varje morgon
ha en trygg ekonomi
ha ett eget boende
kunna åka vart hon vill och umgås med väninnor
ha anhöriga som bryr sig
ha det förbannat bra, men endå bara vara så negativ.

Hon är frisk och rörlig, men bara så innerligt gnällig på ALLT.

Måtte jag INTE bli så när jag närmar mig 80.

Ja, jag vet nu var det JAG som gnällde vid 57 års ålder, men kanske på tiden att göra det.


Tror jag sätter ut en annons