Har läst en del bloggar idag, några jag följer och några nya som jag nu kommer att följa.Har lagt till en ny idag som berör mig mycket.
Några bloggar är rent smärtsamt att läsa och jag känner ilska, värme och medmänsklighet i en salig röra. Ibland tänker jag men snälla du lämna idioten du lever med.
Ja, visst det är en tanke som ofta kommer upp, men sedan är det lika lätt att förstå att det är inte "bara" att gå, att lämna den svarta håla många lever i. Hålet är inte alltid svart och smärtsamt, det finns också värme och kärlek i det hela. Det krävs antagligen mer att lämna än att stanna kvar i smärtan och förnedringen. Det är iaf någon slags känsla att man finns.
Allt är bättre än ingenting...eller ?
Vem är jag att dömma någon annas sätt att hantera sin vardag, sitt liv. Jag kan inte klampa in och skrika VAKNA för fan och se dig omkring, du har barn, du har rätt till ett om inte lyckligt liv så har du rätt till ett liv utan smärta. Tror det kan skapa med ångest eller mer skuld.
Det är lätt att bakom skärmen skriva märkliga saker till helt okända människor, men man ska nog ta och tänka till ordentligt innan man är kritisk och dömmer någon.
Tackar inte Gud, utan tackar mig själv och min man för att vi lever i ett lyckligt förhållande. Allt är inte perfekt men vem vill ha det så, då händer ju absolut ingenting. Man utvecklas inte utan står kanske helt stilla, det känns inte så spännande direkt.
Min man och jag är motpoler, men det gör kanske förhållandet lättare. Jag skulle personligen inte vilja leva med någon som mig själv, skulle antagligen ledsna ganska snabbt. Jag är envis som fan, säger vad jag tycker och tar mycket plats.
Min man säger -Att leva med dig är iaf aldrig tråkigt.
Att leva utan dig Micke vore fruktansvärt tråkigt, riktigt hemskt faktiskt.
Undrar hur många olyckliga det går på en lycklig ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar